När 2. världskriget bröt ut 1939 hade Sverige en jaktflottilj för Stockholms luftförsvar på F8 i Barkarby utanför Stockholm. Erfarenheterna från luftkriget ledde till att riksdagen den 28. febr 1940 tillstyrkte uppsättningen av två nya jaktflottiljer – F9 i Göteborg och F10 i Malmö. F10 fick 1942 namnet “Skånska flygflottiljen”
Flottiljen organisation inleddes den 1. okt 1940 med enbart en depåstab som den 1. nov utökades med två divisioner. Den 1. nov 1941 hade flottiljen tre flygande divisioner, en markdivision och en depåstab.
Överste Knut Zachrisson
Flottiljchef var överste Knut Zachrisson som under smeknamnet “Zacke” på kort tid och med mycket bestämda metoder organiserade en krigsduglig flottilj.
Personalen rekryterades genom förflyttning från andra förband och nyrekrytering. Inkvartering skedde i förhyrda bostadshus i Kirseberg och värnpliktiga i stadsdelens uttjänta vattentorn. Matsal, sjukhus, kansli och marketenteri placerades också i Kirsebergaområdet.
Flottiljens beväpnades från början med J8 Gloster Gladiator som redan var ett föråldrat flygplan. I november 1941 fanns tillräckligt med flyg-plan för tre divisioner. Många av flygplanen var hårt slitna varför tillgängligheten var låg. När J8 skulle ersättas fanns förhoppningar att F10 skulle få det amerikanska flygplanet Vultee 48C Vanguard och sedan hoppades man på North American P51 Mustang. Det blev ingetdera utan det italienska flygplanet Reggiane 2000 Falco i Sverige med beteckning J20. En besvikelse. J20 var i opertiv tjänst till 1945 då det ersattes av det svenskkonstruerade flygplaner J22. J20 var en förstärkning men även detta flygplan var tekniskt mindre lyckat.
J20
J20 svarade under krigsåren för neutralitetsvakten i luften. Fr o m den 27. juni 1941 stod minst en rote J20 i beredskap. Beredskapens omfattning varierade med krigsläget. Så tex sattes den 25. mars 1944 två rotar i högsta beredskap, en grupp i tio minuters beredskap
och två divisioner i 24 timmars. På morgonen den 1. maj 1944 intog F10 högsta beredskap med största möjliga antal flygplan. Denna beredskap varade till den 5. maj.
Krigsåren medförde också många nödlandningar på Bulltofta av krigförande flygplan från båda sidor. Sommaren 1944 nödlandade under en enda dag 30-talet mest allierade flygplan. En annan kulmen nåddes våren 1945 då mest tyska flygplan. Sammanbrottet var nära.
Beredskapen belastade markpersonalen hårt. Den ständiga beredskapen, i kombination med bristfällig materiel, ställde stora krav på personalen. Ofta fick mekanikerna arbeta hela nätter för att få flygplanen klara, men trots detta fortsatte de tjänsten som vanligt nästa dag. Det ansågs då som självklart – det var ett jobb som skulle göras! Omhändertagande av nödlandade flygplan krävde också betungande insatser inte minst på grund av de skador flygplanen och besättningarna hade.
Luftbevakningen och stridsledningen var inledningsvis mycket rudimentär. Luftbevakare i luftbevakningstorn rapporterade vad de optiskt iakttog. Uppgifterna ringdes in till en luftbevakningscentral som sköttes av armen. En sambandsofficer från F10 ringde till piloterna i beredskapsroten som sedan själva fick leta upp målet. För att råda bot på dessa fördröjande system inrättades 1943 markradiostationer -jakt-ls – som skulle leda jakten till kontakt med de främmande flygplanen. Systemet var bättre och ledde till att fler flygplan kunde avvisas eller vid nöd ledas till bl a Bulltofta.
Först i maj 1943 inrättades en militär flygtrafikledning på Bulltofta. Trafikledaren uppehöll sig i det civila trafikledartornet. I början uppfattades han som ett inskränkande inslag i piloternas rätt att själva bestämma hur och var de skulle flyga. Så småningom kom insikten om att det fanns fördelar – bl a skulle piloterna lämna förhandsmeddelande till trafikledaren om sina flygningar. Dessa meddelades vidare till luftbevakningscentralen som därmed kunde informera luftbevakningen om egna flygföretag.
Förutsättningarna för verksamheten förbättrades efterhand och flottiljen blev under Zackes ledning ett effektivt flygförband som gjorde många betydelsefulla insatser i huvuduppgiften – neutralitetsförsvar.
Ännu bättre blev det när man tillfördes flygplan J22. Ett nytt uppbyggnadsskede fick ta vid när flottiljen 1945 flyttade till Baråkra där Ängelholms FLYGMUSEM nu finns i en av de ursprungliga hangarerna.
