F 10 krigsförråd i Malmö 1940-41
BULLTOFTA DEN 20 JUNI 1944
Dramatiska ögonblick i F 10 historia
Av: Sven Sjöholm
Efter de allierades invasion i Frankrike D-Day den 6 juni 1944 ökade flygaktiviteten över Sverige. Den kulminerade den 20 juni då flygplanen formligen stod i kö för att få landa sina mer eller mindre skadade flygplan på det för dessa stora flygplan relativt lilla flygfältet. Den höga landningshastigheten gjorde att flygplanen trots hårda inbromsningar rusade över fältet mot kanterna och kunde stanna först några meter från fältgränsen. Läget blev mer och mer kritiskt för varje flygplan som landade. Flera av dem bromsade så hårt att gummiringarna exploderade och blockerade landning för efterföljande flygplan. Det fanns ingen möjlighet att hinna dra undan de stora maskinerna. Alla lyckades dock landa utan att krocka med varandra.
Den 20 juni, en solig sommardag, blev för malmöborna ett fantastiskt skådespel på himlavalvet. Vid ett tillfälle låg inte mindre än nio stora amerikanska flygplan över Malmö i väntan på att få landa. Sjutton maskiner som F 10:s personal fick ta hand om landade denna dag. Detta var det största antal flygplan som landat under en och samma dag. Personalen skulle även göra egna jaktförbandet klart för start och ta emot det när det återkom från sina uppdrag. F 10 har mer än någon annan flygflottilj fått känna på närheten till krig och beredskap. Personalen utsattes för stora påfrestningar eftersom man fick ta hand om alla flygplanen och deras c:a 170 besättningsmän. Flera av dem var döda eller svårt skadade och många var djupt gripna eller chockade. Huvudmålet för amerikanerna var denna dag den tyska oljeindustrin i Polen (Pölitz och Ostermoor). Många flygplan hade attackerats av stora tyska jaktstyrkor.
Efter vissa förvarningar var beredskapen hög denna dag. Flygplanen stod varmkörda och startklara och männen på marken var väl förberedda för att ta hand om landande flygplan och dess besättningar. Räddningspersonalen var indelad i grupper och beredskaps- och brandbilar samt ambulanser var startklara. Beredskapsbilarna körde i skytteltrafik för att hämta nya besättningar, som parkerat och lämnat flygplanen. Besättningarna fördes till marketenteriet för att få något till livs innan förhör och registrering vidtog. Det rådde febril verksamhet denna förmiddag.
Katastrofen inträffade
Omkring kl. 0930 kom rapport om att ett främmande flygplan var på väg mot den svenska kusten. En rote J 20 startade och fick kontakt med målet vid Trelleborg, en silverglänsande Liberator B-24H (42-95030) med endast de två vänstra motorerna i funktion. När amerikanerna såg den svenska jakten, sköt de ett rött signalskott och fällde ut landningsstället som ett tecken på att de var i nöd. Jaktroten svängde upp vid sidan och började eskortera mot Bulltofta. När de kom fram till fältet, c:a 1020, kom detta att bli den mest dramatiska händelsen under F 10:s Bulltoftatid. Eskortroten följde hela händelseförloppet från luften. Man såg redan på långt håll att piloten hade svårt att hålla höjden. När befälhavaren 1/Lt E. H. Ahaw skulle landa Liberatorn var höjden så låg när han kom till fältgränsen, där en liten kulle fanns, att han var tvungen att dra på full effekt på de båda vänstermotorerna. Detta resulterade i att flygplanet rollade åt höger, vingen slog i marken. Flygplanet tumlade runt, bröts sönder och hamnade brinnande på rygg inne på fältet. Inom några sekunder blev det ett brinnande bål av det utrinnande bränslet. Detta var denna dags trettonde flygplan, som kom in för landning.
Chef för en av grupperna för omhändertagande av de utländska flygplanen var fanjunkare Gösta Jönsson. I gruppen ingick också flygplanmästare Bertil Boström och furir Einar Carlsson. (Obs! På den tiden använde man både titel och namn vid tilltal.) De hade just varit inne och lämnat av besättningsmedlemmar från ett tidigare landat flygplan och var på väg ut till fältet för nya order då katastrofen inträffade. Fanjunkare Jönssons grupp, som sett det hela, körde med högsta fart mot det brinnande vraket. Han har själv berättat följande om hur man kämpade mot elden för att rädda besättningen.
Räddningsarbetet
─ Efter c:a en minut var jag där med min mottagningsgrupp. Det var en fasanfull syn som mötte oss. Besättningen, tio man, befann sig i flygplanet, de flesta med svåra skador. Endast en man kunde ta sig ur flygplanet. Jag gav några korta order till min personal. Varje sekund var dyrbar då elden redan började sprida sig till de inre delarna av flygplanet. Min första tanke var att kontrollera att inga bomber fanns i bombrummet. Ett flygplan, som landat tidigare, hade nämligen tappat två bomber på fältet i samband med landningen. Som tur var kreverade ingen av dessa. Några bomber fanns inte, men en svårt skadad hängde över en av balkarna. Jag lyckades dra ut honom utanför flygplanet och fick sedan hjälp av furir Carlsson med att flytta honom en bit från flygplanet. Jag rusade nu till främre delen av flygplanet. I förarrummet hängde föraren fastbunden i stolen. Jag lyckades dra ned stolen och fick åter hjälp av furir Carlsson att göra loss och transportera honom från flygplanet.
Jag återvände och fick se en man i signalrummet. Lågorna var endast en halv meter från honom. Han var svår att komma åt. Med flygplanmästare Boströms hjälp lyckades vi få bort en del plåtar så att vi fick tag i hans ben. Vi lyckades dra ut honom till hälften, sedan var det stopp. Jag fick då se att han satt fast med vänster arm och lyckades komma så långt in att jag fick tag i hans arm. Han började röra på sig varför vi förstod att han var vid liv. Vi ökade ansträngningarna för att försöka rädda honom. Hettan började bli olidlig. Hela tiden försökte brandmännen få bukt med elden genom att belägga eldhärden med skum. Man hade två brandbilar, en från F 10 och en från Malmö stads brandkår. Jag beordrade dem att försöka hålla undan elden från den som vi höll på att rädda.
Ack så nära
Plösligt hördes en kraftig explosion, det var några syrgastuber som exploderade, och vi befann oss mitt i ett eldhav, som tvang oss att kasta oss undan. Mannen som var så nära räddningen befann sig i eldhavet. Furir Carlsson, som övertagit en av slangarna, samt två av stadens brandmän försökte att på nära håll hålla undan elden, men deras försök var förgäves. Nu började ammunitionen explodera. Våra försök var till vår stora sorg hopplösa.
Jag sprang över till andra sidan av nosen, där jag inne i lågorna upptäckte den andre föraren i sin stol, men denne kunde inte nås utifrån. Hettan och de allt tätare explosionerna gjorde det omöjligt att vidare komma i närheten av flygplanet. Under tiden vi arbetat i främre delen av flygplanet hade den övriga delen av min personal tillsammans med vpl Fredriksson från armén och ett par från Aeroklubben räddat den del av besättningen som befann sig i bakre delen, vilken ännu inte fattat eld.
De anlända ambulanserna räckte inte till varför jag fick rekvirera fler för att besättningen så snart som möjligt skulle komma under läkarvård. Av den tio man starka besättningen räddades sju, varav en själv kunde ta sig ut. Det kändes hårt att behöva lämna flygplanet när vi visste att det fanns tre personer kvar i eldhavet. Av de sju kunde trots våra ansträngningar inte alla räddas utan ytterligare två avled senare av sina skador. ─
Detta var det enda flygplan, som totalhavererade och brann upp på Bulltofta under andra världskriget.
Berättelsen visar hur snabbt allting händer vid en flygolycka där varje sekund är dyrbar. Men med snabbhet och gott omdöme kan en katastrof undvikas eller begränsas.
Tänk om dessa kängor kunde tala
Lionsmedlemmen Bengt Olsson, Dalby, gjorde ett fynd 60 år senare när det skulle anordnas en loppmarknad. Bland föremålen som lämnades in till försäljning var ett par flygkängor. De bedömdes som ej säljbara, men när man började undersöka dem hittade man ett papper med texten:
”Jens Curtin har haft dessa skor när han under kriget flög och bombade över Tyskland 29 raider. Skadade sin arm därför kom han till Garnisonssjukhuset i Malmö. Där också min make Folke Harald låg med ett söndersparkat knä. Han fick skorna som ett minne av Jens Curtin”.
Jens Curtin var S/Sgt James Charles Curtin, skytt på B-24H Liberator, 42-95030, Take it Easy från USAAF 93BG och var en av de räddade ur det brinnande vraket. Detta var den 29:de räden (bombanfallet) över Tyskland.
Belöning
Kungl. Maj:t har för rådiga insatser i samband med räddningen av delar av besättningen tilldelat fanjunkare Gösta Jönsson, flygplanmästare Bertil Boström och furir Einar Carlsson medalj i silver av åttonde storleken med inskriften: ”För berömliga gärningar” att i högblått band med gula kanter bäras på bröstet. De fick också ett tackbrev från Amerika ”War Department” i Washington med tack för rådigt ingripande vid haveriet.
De fick sina medaljer för den fara för egna liv som de utsattes för när de med mod räddade personal ur den brinnande Liberatorn.
Furir Einar Carlsson fick sin medalj vid en högtidlighet i soldatkyrkan i Viksäng, Västerås när han gick underofficerskurs på FCS (Flygvapnets centrala skolor).
Värnpliktige vid Södra skånska infanteriregementet J. F. L. Fredriksson, som varit behjälplig vid räddningsarbetet fick som gratifikation ett hundra kronor. Övrig räddningspersonal har inte fått något omnämnande.
Ängelholms Flygmuseum
Ängelholms Flygmuseum, Valhall Park (gamla F 10) har uppmärksammat denna händelse genom att kängorna och furir Einar Carlssons medalj visas i en monter som berättar om Bulltofta 1940-1945. Från denna period finns också de utländska piloternas flygdräkter och många unika foton.