BULLErTINEN NR:32

Stril

Stril 50 och sektor S 1

Erfarenheterna efter kriget innebar att luftbevakningen omorganiserades och funktionen luft­försvarscentral kom att ersätta förutvarande luftbevakningscentraler. Organisationen var allt­jämt ett organ för alarmering av civilbefolkningen och förvarning till luftvärnet, men fortfa­rande under ledning av armén, då man vid den tiden hade ringa förståelse för flygvapnets be­hov. I slutet av 40-talet hade dock flygplanens prestanda avsevärt förbättrats och hastigheter om 900 km/h var en realitet. Flygvapnets krav på förvarning för jaktflyget fick till följd att CFV i mitten på 50-talet övertog ansvaret för hela organisationen. De vid den tiden elva luft­försvarssektorerna organiserades till landets jaktflottiljer. Till respektive luftförsvarscentral rapporterade ett antal luftförsvarsgruppcentraler som i sin tur fick information från ett antal luftbevakningsstationer.

Teknikens landvinningar inom radarområdet medförde att man inte bara kunde övervaka luft­rummet, man kunde också leda vårt jaktflyg till målet. Dessa landvinningar gav alltså upp­takten till luftförsvarscentraler m/50 och stridsledningssystem 50, Stril 50. Ett system, som utgjorde stommen till svenskt luftförsvar under en dryg tioårsperiod, med luftförsvarscentral för mottagning och manuell behandling av information från radarstationer och optisk luftbe­vakning och ledning på tal av jaktflygplan. Så kom F 10 att ansvara för luftförsvarscentralen i Tormestorp och luftförsvaret av sektor S 1.

Stril 60

Redan i mitten av 50-talet började man planera för efterföljaren till Stril 50, Stril 60. Ett sy­stem som skulle bygga på modernast tillgängliga teknik och som skulle utnyttja maskinell informationsbehandling och styrdatastridsledning av jaktflygplan.

En första skiss över Stril 60 togs fram 1954. Detaljerade riktlinjer för systemets tänkta upp­byggnad presenterades 1957 och därefter följde en utredning om hur de nya luftförsvarscen­tralerna skulle utformas mer i detalj. I nämnda utredning medverkade två av Europas ledande företag inom området, Marconi och Decca.

I den följande upphandlingen drog Marconi det längsta strået och 1959 påbörjades byggnatio­nen i sektor O 5 i Mälardalen och sektor S 1 i Skåne. O 5 togs i bruk 1964 och två år senare körde S 1 i gång. Investeringarna för dessa båda anläggningar låg på cirka 100 miljoner kro­nor per anläggning med en ungefärlig fördelning av 1/3 för vardera bergrum, datautrustning och telekommunikation.

Databehandling och bredbandsöverföring av radarbilder var revolutionerande nyheter. Sektor S 1 var en av de två sektorer som skulle få det nya materielsystemet kallat typ 1. Den andra var sektor O 5 i Stockholmsområdet.

Ökade skyddskrav och de stora behoven av plats till all den nya databehandlingsutrustningen gjorde att en helt ny plats valdes för lfc typ 1. Solitt urberg, tillgång till mycket kylvatten och möjlighet att få fungerande sambandslösningar var några av de urvalsfaktorer som bestämde var bergen fysiskt skulle ligga.

I en luftförsvarssektor typ 1 skulle enligt planerna höghöjdsradar länkas in till lfc med hjälp av bredbandslänkar. Låghöjdsradar och höjdmätare skulle länkas på motsvarande sätt till un­dercentraler, rrgc, som i sin tur överförde sammanställd låghöjdsinformation till lfc i form av ett datameddelande, ett 104-meddelande.

Stril 60 blev aldrig färdigbyggt så som det var tänkt. Teknikutvecklingen gick snabbt och nya möjligheter utvecklades. Som exempel kan nämnas att överföringen av radarunderlag så små­ningom kom att överföras smalbandigt på vanliga teleförbindelser. Detta ökade i ett slag möj­ligheterna att ta in både hög- och låghöjdsradar till såväl rrgc som till lfc.

Som ett komplement utnyttjades ett kartbord typ stril 50. Där togs information emot från den optiska luftbevakningen och från radarstationer som av olika anledningar inte gick att ansluta på annat sätt. Denna lägeskarta övervakades av en kamera som ingick i det interna tv-syste­met.

Den som förde befäl i lfc typ 1 var luftförsvarsledaren, lufled, oftast någon av flottiljcheferna, som tillsammans med chefsjakt-, chefsluftbevaknings och chefsrobotledaren ledde sektorns luftförsvar från lufledhytten.

Befattningshavarna i stril 60 fick ha en väl utvecklad simultanförmåga. Uppmärksamheten fick delas mellan en eller flera radarindikatorer, tabellindikatorer samt diverse tv-monitorer. Detta samtidigt som operatören skulle betjäna olika sambandspaneler och i slutändan för­hoppningsvis kunna fatta kloka och väl genomtänkta beslut.

En nyckelfunktion i stril 60 var målföljningen. Målupptäckt, upptagning av företagsdata samt målföljning genomfördes av värnpliktiga som här hade en utomordentligt viktig roll i syste­met. Tusentals unga värnpliktiga har genom åren suttit med röda ögon stirrande på radarskär­mar för att upptäcka mål under nattens mörka timmar.

Stril 60 utvecklades kontinuerligt med modifieringar och genom tillskott av nya system. Fjärrspaningradar 66, Ps 66 tillfördes 1970.

I mitten av 70-talet infördes höghöjdsradarsystem Ps 860. Ett system som innebar fortifikato­riskt skydd av hela radarstationen genom att antennen vid hot, i sin helhet, kunde sänkas ner i skydd.

Stril 60 var en viktig del av incidentberedskapen. Under kalla krigets dagar satt personalen i berget bokstavligen på första parkett och kunde följa både NATO och WP övningsverksamhet på nära håll och i realtid.

Incidentberedskapen och det arbetssätt som den bedrevs på gav många bonuseffekter. Efter­som denna bedrevs på ett väldigt krigsnära sätt så var personalen välövad och hade en mycket hög beredskap. Här gavs också stora möjligheter till taktikutveckling, verkligheten fanns ju i omedelbar närhet i lufthavet över Östersjön.

Frivilligverksamheten inom Stril 60 var omfattande och av stor betydelse för luftförsvaret i sin helhet. Många av medarbetarna inom F 10 H var delaktiga inom utbildnings- och övnings­verksamheten som leddes av frivilligavdelningarna vid F 10 och F 5. Frivilligpersonalen be­mannade ls-torn, olika befattningar i lgc samt ett antal befattningar i lfc. De tusentals frivilliga bidrog i hög grad under stril 60-epoken till att flottiljen kunde hålla hög kvalitet och kompe­tens vid krigsförbanden.

Sammantaget kan sägas att datasystem sällan kommit i närheten av den driftsäkerhet som stril 60 och typ 1 visade. Inga totalstopp och mycket få driftstörningar, trots det ständigt pågående utvecklingsarbetet, kunde noteras. Telub teknik hade på entreprenad ansvaret för den tekniska driften.

Text: Utdrag ur ”Flygvapen över Skåne” T Fjellner & U Ohlsson