Väder

Flygvapnet hade bedrövlig haveristatistik i början av 1940-talet (åren 1941 till 1943 omkom 145 man ur flygvapnets personal i flyghaverier ). Många av dessa inträffade i samband med dåligt flygväder. För att göra något åt detta beslöts att ge CFV i uppdrag att styra upp och organisera en vädertjänst som skulle tillgodose flygvapnets och för övrigt hela krigsmaktens behov av vädertjänst. En utredning genomfördes snabbt och från den 1 juli 1944 beslöts bl.a att varje flottilj skulle ha en separat väderavdelning (Avd 2) organiserad direkt under flottiljchefen. Väderavdelningen skulle bestå av 4 meteorologer och ett skrivbiträde samt ett antal värnpliktiga väderbiträden. De väderleksassistenter som redan fanns skulle snarast vidareutbildas och en ny treårig meteorologutbildning skulle införas. Till en början hade F10 på Bulltofta ingen vädertjänst att tala om. Från 1 juli 1941 fick dock väderleksassistenten Curt Bohnstedt tillsammans med några egenhändigt utbildade väderbiträden i uppgift att svara för denna uppgift. Senare tillkom ytterligare en väderleksassistent. Det tog dock ytterligare några år innan F10 fick sina första utbildade meteorologer. Först ett par år efter flytten till Barkåkra kom den förste meteorologen. Det var Martin Ehde som var född och uppväxt i Barkåkra. Något senare samma år kom den förste flottiljmeteorologen Thorild Agardh. Till en början hade man endast rätt att utfärda lokala prognoser för F10 och den närmaste omgivningen. Prognoser för sträckflygningar och andra delar av landet utfärdades från den nyinrättade Militära Vädercentralen (MVC) som organiserades på Flygstaben i Stockholm.

Först från 1951 fick meteorologerna på F10 rätt att utfärda prognoser för hela landet. Rent organisatoriskt har Väderenheten på F10 varit ganska oförändrad från mitten av 50-talet till nedläggningen 2002. Det har större delen av tiden varit 3-4 meteorologer 1 väderassistent och 7-9 vpl väderbiträden. Beträffande lokaliseringen var Väderavdelningen först belägen i kanslihuset. Från 1949 fick man även ett prognos och observationsrum i gamla TL-tornet på taket till kanslihuset. Från 1968 kom en modernisering då man kunde flytta in i det nya TL-tornet, denna plats behölls sedan med diverse renoveringar fram till 2002. Väderavdelningens uppgifter har under alla år varit att tillgodose divisionernas behov av väderunderlag. Detta föranledde att väderavdelningen från 1968 organiserades som en enhet i flygavdelningen och kärnan i verksamheten har hela tiden varit att hålla vädergenomgångar och följa upp vädret för att kunna meddela förändringar vid behov. Arbetet har i huvudsak varit uppdelat så att en Vakthavande Meteorolog ( VM ) alltid har funnits på på plats från ett par timmar före flygövningstidens början till dess slut. Värnpliktiga observatörer dygnet runt och värnpliktiga kartritare en stor del av dygnet. Till sin hjälp har VM haft en Biträdande Meteorolog ( BM ) och en Meteorologassistent ( Metass ). Redan tidigt insåg man att det fanns behov av att meteorologen själv var uppe i luften och studerade sikt och molnförhållanden. Från 1947 och framåt har således väderflygningen i princip varit dagen första flygning.
Till en början flög man lokala väder flygningar med SK16 sedan SK50 och SK61 och slutligen de sista åren regionala väderflygningar med SK60. Under åren som gått har både meteorologin som vetenskap och vädertjänsten för piloterna genomgått stora förändringar som påverkat sättet att arbeta. Beträffande olika Vädersystem infördes 1970 det s.k Väder70-systemet med Regionala Vädercentraler som var till stor hjälp för den lokale meteorologen. F10 Väder hade under många år ett intimt samarbete med Regional Vädercentral Syd ( RVädCS ). Detta efterträddes 1988 av Väd 80-systemet som innebar ett stort lyft med automatisk plotter som innebar att väderbiträdena slapp rita in väderobservationerna för hand.

Slutligen infördes 1994 det s.k MILMET-systemet som innehöll de allra senate nymodigheterna beträffande grafisk presentation av numeriska prognoser, radar, satellitbilder mm mm Fram till 1968 åkte meteorologen runt till de olika divisionerna och höll vädergenomgångar. I nya tornet installerades sedan en ITV anläggning och denna användes ända fram till år 2000 då den ersattes av det s.k IDA systemet som innebar ett datorkonferenssystem. Beträffande övrig teknisk utveckling kan nämnas den Väderradar som införskaffades 1980 och innebar en stor förbättring. Denna ersattes av den radar som nu (2005) står i Önnarp och ingår i Nordiska radarnätet. 1995 infördes det s.k MOMS-systemet vilket innebar en delvis automatisering av observationstjänsten. Den gamla Termometerburen blev överflödig. Detta skedde redan tidigare i sam band med installation av fjärrmätutrustning för temperatur och fuktighet. Men den användes då fortfarande för vissa kontrollmätningar. Trots de stora tekniska landvinningarna har meteorologens uppgift att prognostisera och övervaka vädret fortsatt att vara en svår uppgift i många vädersituationer. Det har ofta varit små bränslemarginaler vid divisionernas övningar, framför allt under den långa perioden med Draken. Vid ”gränsvärdes väder” har stora krav ställts på VM som ibland fått göra prognoser ett flygpass i taget. Stämningen mellan piloter och meteorologer har många gånger varit rå men hjärtlig. Många vadslagningar om dimmans lättande har skett under årens lopp. Men när det gällt planeringen av flygverksamheten har meteorologens ord alltid varit det som gällt.

Till skillnad mot i civil luftfart och i militär luftfart i de flesta andra länder har den militära meteorologen i svenska flygvapnet alltid haft flygsäkerhetsansvaret beträffande vädret och varit är skyldig att meddela alla förändringar som påverkat verksamheten. Vädersektionen som den kom att heta de sista åren fick i likhet med divisionerna en färg nämligen grön och kallades således Johan Grön i likhet med divisionernas Johan Röd, Johan Blå och Johan Gul. Johan Gröns valspråk blev skämtsamt Alea Iacta Est = tärningen är kastad. Men som en yngre meteorolog då kom på : Johan Grön slår Johan Röd gul och blå. Det finn betydligt utförligare beskrivningar av vädertjänsten i de båda minnesböckerna: Skånska Flygflottiljen 50år och Flygvapen över Skåne.

Så här såg meteorologernas ut:
Förklaring: Skånekartan har sin gröna färg efter klädesfärgen mellan meteorlogernas gradbeteckningar. Kartans bakgrund har ursprung från skåneflaggans gulröda färger. Symbolen är en bevingad tärning framför ett väldigt cumulunimbusmoln (åskmoln). Alea Iacta Est = Tärningen är kastad (lite självironi om svårigheten att alltid göra rätta väderprognoser).

Märket kröns av namnet JOHAN GRÖN (Bokstavering av J är "Johan" = 10:e bokstaven i alfabetet d.v.s. F 10 och GRÖN är meteorologens färg).