Kalla kriget och modernisering
Perioden karakteriseras av:
• En kontinuerlig utveckling av lednings-, flyg-, bas- och stridsledningssystem med tillhörande stödfunktioner. Slutresultatet var ett nytt F10 som inom alla områden kunde lösa luftförsvarsuppgiften.
• Förmåga att möta det operativa kravet att med kort förvarning höja beredskapen och när så skulle krävas övergå till krigsorganisation.
Ledningen av fredsflottiljen fick 1974 en ny struktur. Sektor S1 hade utvecklats till Sektor Syd. Det geografiska ansvarsområdet omfattade nu Sydsverige söder om en linje från gränsen mot Norge – över mitten av Vänern – Vätterns mittlinje – Jönköping – ut till Ölands norra udde. Chefen för F10 hade det operativa ansvaret för luftförsvaret inom detta område.
För att avlasta sektorflottiljchefen tillfördes 1974 en ställföreträdande sektorflottiljchef med uppgift att leda förbandsproduktionen – en uppgift i stort samma som den som tidigare ålegat flottiljchefens.
1964 började ombeväpningen till J35 Draken, först med J35B.
Över åren följde övergång till nya Draken versioner – David, Erik, Filip och sist Johan-versionen. F10 blev historiskt genom att operera med Draken i hela 34 år. Ombeväpningen till J35 innebar att man fick ett jaktsystem med komplett radarsikte, flera alternativ för jaktrobotbeväpning, stridsledning med data. Goda prestanda och kvalificerade navigerings- och instrumentlandningssystem.
1966 tillfördes F10 luftvärn i form av en division robot 68 Bloodhound. Systemet skulle täcka försvaret av de högsta höjderna. Förbandet bestod av två robotgrupper och förlades till Käglenäs. Ute på fältet uppfördes en övningsplats och en operativ plats att användas för skarpa insatser. Systemet var rörligt men förflyttning mellan, och gruppering på nya platser krävde stort kunnande och inarbetade rutiner. Övningar i omgruppering ingick ständigt i rutinerna.
Bastjänsten på fredsflottiljen anpassades följsamt till ombeväpningarna och krigsbassystemet byggdes ut. En speciell omställning i krigsbastjänsten var införandet av rörlig klargöring. I stället för att som tidigare låta flygplanen taxa till de platser där klargöringsresurserna fanns körde nu den rörliga klargöringsresursen till den plats där flygplanet parkerat. Systemet gav större flexibilitet med anpassning till lämpliga skyddade uppställningsplatser.
I krigsorganisationen bemannade F10:s fredsbasförband fem basbataljoner fördelade på 10-talet krigsflygfält – huvudbaser och sidobaser. Flera krigsförbandsövningar, KFÖ, genomfördes och förbandens fältmässighet ökade.
Strilsystemet tillfördes nya radarstationer som bl a gav bättre låghöjdstäckning, längre räckvidder på höjd och bättre störskydd. Ett speciellt tillskott utgjorde PS-860. Radarstationen var inbyggd i en silo och kunde höjas upp till spaningsläge. Hotades stationen kunde den snabbt dras ned i silon och täckas med kraftiga luckor.
Datastridsledningen tillsammans med J35 siktesradarsytem höjde kontakt- och träffsannolikheten. Minskat kärnvapenhot och bättre luftförsvarskapacitet på medelhöjder tvingade en angripare att anflyga på låg höjd. Taktikutvecklingen inriktades därför på luftförsvar på låg höjd. Låghöjdsradarn PS-15 – ”tornradarn” – möjliggjorde tidig upptäckt av lågflygande mål och tillsammans med jaktens låghöjdstaktik blev luftförsvaret på låg höjd effektivt.
Flygtrafikledningen blev 1968 en egen avdelning. 1978 övertog Luftfartsverket ansvaret i fred. Flygtrafikledarna blev civila ingående i Luftfartsverket. 1968 ersattes det gamla trafikledartornet av en ny modern tornbyggnad som även inrymde väderavdelningen.
Den militära och civila flygtrafiken, som tillkommit med Linjeflyg 1960, ökade i omfattning, och ut- och inflygningsprocedurerna blev alltmer styrda. Instrumentlandningssystem som “Barbro” och andra tillkom. ILS-systemet togs i tjänst 1977.
Meteorologerna vid F10 svarade endast för de lokala väderprognoserna. Områdesprognoser utsändes från den Militära Vädercentralen (MVC) som också gav väderunderlag för flygningar över längre sträckor. Genom meteorologernas lokalkännedom gav den lokala prognostjänsten löpande säkra underlag för landningsvädret. Detta bidrog till att ökade väderoberoendet i flygtjänsten. En del i framtagandet av landningsprognoser var dagliga väderflygningar i närområdet med en meteorolog. 1980 installerades en väderradar som 1985 moderniserades för automatisk utvärdering av höjdvindar med hjälp av ballongmätning. 1965 organiserades en väderenhet i LFC S1 för att ge väderinformation inom stril. 1 juli 1970 lades MVC ned och regionala vädercentraler organiserades i sektor S1 (RvädC Syd). Dessa vädercentraler försågs med datasystem som gav prognosverksamheten större kapacitet. Efterhand övertog RvädC Syd större delar av prognosverksamheten och väderavdelningen på F10 fick mera följa upp och presentera lokalvädret.
En annan militär och samhällsviktig funktion som växte upp var flygräddningstjänsten. På flottiljen organiserades på 70-talet en helikoptergrupp med två helikoptrar Augusta Bell. Uppgiften var att rädda piloter som efter nöduthopp hamnat i vatten eller oländig terräng.
Beredskap upprätthölls när militär flygning pågick. Insatser gjordes dock även i civila sammanhang och under 80-taler blev detta en andrahandsuppgift och ambulanshelikoptern utrustades med kvalificerad vårdutrustning. Vid utryckning hämtades en läkare upp vid Ängelholms lasarett. Besättningen hade mer eller mindre “ständig” beredskap. Många insatser gjordes under svåra förhållanden i dåligt väder och under mörker. Under ett normalår gjordes ca 100 skarpa insatser. Helikopterverksamheten på F10 lades ned 1998 och en av helikoptrarna visas nu på Ängelholms flygmuseum.